Nu är det bara en kort tid sedan det senaste fallet av
misshandel ägde rum i Sverige. Man kan fråga sig hur jag kan veta det, men enligt statistiken anmäls ca. 80000 våldsbrott per år, alltså ca. 220 stycken fall per dag. Därmed är det inte helt orimligt att minst en misshandel skett under det senaste dygnet, oavsett vid vilken tidpunkt man läser denna krönika.

För mig är det helt absurt att vi i Sverige accepterar något sådant. Ingen vill att samhället ska utvecklas i den riktningen. Samtidigt är det väldigt få som gör något konkret åt problemet. Istället läser man dagligen om nya våldsbrott och varje gång något allvarligt våldsbrott sker, frågar sig alla samma fråga.

Varför? Varför vill någon människa göra något sådant?

Varje gång får vi samma svar. Antingen handlar det om en individ som redan innan brottet begicks, blivit klassad som lite störd och som en individ på glid. Eller, att individen i fråga, på ytan verkar normal, men vid närmare anblick haft stora problem, som inte varit ?synliga? för människor runt omkring denne.

För mig personligen känns den andra "typen" av individer, de som verkar normala på ytan men som egentligen har stora problem under ytan, speciellt intressanta. De människor som redan har synliga problem borde inte vara så svåra att hjälpa. Men för de som inte har synliga problem är det inte lika lätt.

Hur skulle vi kunna hjälpa dessa individer? Hur identifierar och fångar vi upp dem?

Oavsett om dessa människors problem syns på ytan eller inte, är det viktigt att hjälpa dem. Men frågan är: Hur gör vi? Och går det verkligen att hjälpa?

I början på april publicerade Dagens Nyheter en artikel om ett så kallat stödcentrum för unga. Där beskrevs det i detalj hur stödet gick till och hur bra det hade fungerat.  Resultatet hade varit fantastiskt. Alla ungdomar som hade problem eller bara ville prata av sig var välkomna. I och med att ungdomar kom dit, hade man också fått en unik möjlighet att fånga upp de individer som behövde vidare hjälp. I det här fallet nämndes det också att verksamheten bara var ett projekt, som trots att det fungerat enormt bra, var på väg att läggas ned.

Att på allvar fundera på att lägga ned någonting som tar hand om dessa ungdomar samtidigt som man klagar över kostnaderna för ungdomarnas skadegörelse, är för mig som ett hån mot våra svenska skattebetalare. Här har våra makthavare verkligen brustit i beräkningarna. För försöka skapa "ett finansiellt värde" som politiker gillar, bestämde jag mig för att skaffa fram lite hårddata. Det tog inte lång tid innan jag fick svar på vad en krossad SL-busskursruta  ( i Stockholm) kostar svenska skattebetalare. Varje skadad ruta kostar svenska staten 88 000kr. Om man sätter det mot en kostnad för ett stödcentrum, inser man snabbt vilket galet beslut det vore att inte stötta en sådan stödverksamhet.

I nuläget vet vi inte hur framtiden för detta ?stödcentrum för unga? ser ut. Det vore väldigt tråkigt om det läggs ned, då det är en fantastisk tillgång i kampen mot brottsligheten. Vi på föreningen Stoppa Gatuvåldet tänker inte vänta. Med start på Valborg inleder vi en försöksverksamhet- vi kallar den Stoppa Gatuvåldet On Tour. Det är ett mobilt stödcentra för ungdomar och syftet är att vårt team direkt på stan kan ge de ungdomar som behöver ett vuxenstöd helt anonymt. De som vi primärt vänder oss till är de som sett något otäckt, upplevt hot, mobbing, eller våld eller de som utövat detta mot andra, och som vill tala med någon om detta. Vi kör detta varje fredag från 20.00 till 01.00, först i Stockholm och sedan på andra platser i Sverige.

Även om du inte själv behöver stöd kan du tipsa andra om detta. Vi tror själva att vi unga kan lösa detta bättre om unga jobbar med unga. Kom förbi och ta en kaffe med oss!

 


                  

 


Tipsa en vän