Intressera dig för kultur - slipp våldet på våra gator

Mitt undermedvetna har en tendens att leda mig in på högst ofördelaktiga intressen. Jag talar då främst om de fallenheter som jag i ren självdestruktiv anda, tvärt emot rådande konjunkturläge, vad som anses vara förnuftigt eller vad gemene man borde bry sig om, anammar med en idiotisk entusiasms.

Dessa intressen bottnar i kulturella ambitioner och pretentiösa skribentfasoner, och de verkar ha smittat av sig också på min fysik. Jag spelar i band, har snyggare nyckelben än de flesta kvinnliga modeller och har ett fruktansvärt lockigt, blont hår. Med andra ord måste jag placera mig ett relativt harmlöst fack när det kommer till styrka, och det visade sig också efter tretton års fotbollsspelande där jag efter minst tre träningspass i veckan inte ens kunde uppvisa ett par snygga biceps.

Dock finns det fördelar utöver det faktum att jag gladeligen styr kosan mot att bli en underbetald journalist utan fysiska attribut, och de har och göra med hur jag blir bemött i hotfulla miljöer. Jag kan uppriktigt säga att mina tre år i gymnasiet stundtals varit långt ifrån studieinriktade - framförallt under helger och dylikt då tiden tillbringades på minst sagt oetiska sätt. Det sprangs på hemmafester runt om i hela mälardalen och när andra, mer atletiskt belönade individer, kom till skolan med en blåtira kunde jag enbart stoltsera med två dagar av dålig frukost och pinsamma uppvaknanden i tämligen okända tunnelbaneförorter. Underbart.

Poängen ligger i att trots ett enträget springandes på fester, där slagsmål var vardagsmat, lyckades alltid jag och mina lika pinnsmala kompisar till popsnören klara oss. Sedan fyllde vi alla arton, eller ja åtminstone sexton, och skulle ut i krog- och klubbmiljön i Stockholm där vi hamnade mitt i kollektivtrafikens fasor med nattbussar, mörka vägar hem och fulla, omkringsträvande individer. Men inte ens här blev vi hotade.

Jag började fundera över detta fenomen och brottades med känslan av nedstämdhet när det gick upp för mig att jag inte ens kunde uppbåda nog med "manlighet" för att få springa ifrån någon arg individ. Jag var helt enkelt ointressant i mångas testosteronfyllda tillvaro där slagsmål och våld på gatan var ett naturligt inslag i vardagen.

Självklart är detta inget att klaga över - tvärtom är jag lättad över det faktum att jag inte är hett villebråd ute på gatorna. Men däremot börjar jag osökt fundera över vad det är som skiljer oss från många andra som tvingas leva i denna miljö. Vad är det som tvingar folk till att slåss, helt oprovocerat och utan att känna personen i fråga? Det är i alla fall ett samhälle som jag inte vill ta del av.

Kanske att lösningen ligger i kultur och musik, för ungdomar som är sysselsatta med något kreativt behöver inte lägga över sin frustration på våld. Det verkar ju onekligen ha fungerat för mig. Bicepsen till trots.

JOAKIM CARLSON

 

 

Tipsa en vän