Men sen visar alkoholen sin rätta sida

Stadsfestivalerna vinner ny mark och lockar den nya festivalpubliken. Joakim Carlson reflekterar över de stora svenska utomhusevenemangen och lyckas inte skaka av sig känslan av missmod.

Att frivilligt husera på ett kampingområde som i det närmaste kan beskrivas som fasasfullt bör ju knappast locka en publik. Att i gröna gummistövlar traska runt i lera med en avslagen ölburk i handen samtidigt som regnet vräker ned i smått fantastiska kastbyar, bör ju inte heller attrahera massorna. Att frusen klamra sig fast i ett pinntält som viker sig av vattnets tyngd, samtidigt som kondensen från ens kylslagna andetag droppar över sovsäcken, borde vara avskräckande för de flesta. Men ändå inte. Varje år fylls fälten runt om i Sverige för det vankas festival. Om än i mindre skala än förut.

Nere i det natursköna Småland finner festivalbesökaren den anrika Hultsfredsfestivalen. Här vältrar sig ungdomar i öl och lera samtidigt som kondomer är hårdvaluta - mångas ålder och nykterhetstillstånd till trots. Musik som borde vara det primära, det som lockar, ses lätt på av den dekadenta publiken som super bort minnen, förstånd och upplevelser. Så även detta år.

Bokningarna av band som visserligen kunde ha varit bättre, lockade ändå sin beskärda del av besökare. Med Takida ekandes i hörlurarna vallfärdade fiktivt musikintresserade ungdomar, som enbart använt sig av sitt "favoritband" för att få lov att köpa biljetten.

"Men mamma, Lars Winnerbäck kommer ju och han MÅSTE jag se, varför skulle jag behöva dricka?".

Nedanför väntar polarna med tre plattor öl.

Kanske är det jag som har blivit gammal och bedrövad. Som min käre vän Mats beskrev fenomenet festival: nämligen att "det är som ett stort flyktingläger som just fått reda på att de får åka hem", så känner jag också. Det är misär och spyor och trots denna helvetiska atmosfär dricks det och tjoas som om, ja precis som om man snart ska få åka hem.

Med två timmar sömn innanför bältet och buken full av skvalpande sprit socialiseras det med människor; kanske det enda som kan ses som vackert. Möten mellan nya människor. Men sen visar alkoholen sin rätta sida. Tröttheten. Övermodet. Frustrationen.

Blanda dessa faktorer, släng i ett uns lera och misär, ignorera det faktum att bra band spelar och du har skapat ett koncept som skapar våld. Samma recept gäller hemmavid, på gator och torg där leran är utbytt mot selektiva vakter och ignoranta människor i för fina kläder. Det har sagts förut och kan sägas igen: en människa berusad till bristningsgränsen med droppen redan rinnandes över bägaren är inte kapabel till att göra de rätta besluten. Våld och ofrivilligt sex är konsekvenserna; egentligen ofrånkomliga sådana.

Jag var på Hultsfredsfestivalen i år, Arvika förra året och Peace and Love innan det. Upplevde jag våld och tveksamma relationer? Självklart gjorde jag det. Allt jag vet är att de människor som jag träffade på festivalområdet, framför scenerna med ögonen tindrandes av musik och ljus, de var de människor som jag trivdes med. De som höll sig utanför bråken, var salongsberusade, kysstes på riktigt och sjöng med utan falskhet.

Där njöt jag. Lista ut varför själv.

 

JOAKIM CARLSON

Tipsa en vän